Kommer välfärdsfälten bildning, kultur och hälsa sönderfalla helt 2025-2032? När ska ett minnesmonument resas i Norrköping över den historiskt viktiga kulturdebatten? Hur kan grundläggande tankefel ligga bakom AI-kommissionens rapport Färdplan för Sverige? Varför saknas immaterialrätt i debatter, utredningar och tvärdisciplinära perspektiv som format vårt lands välfärd de sista 20 åren och hade kunnat göra Sverige världsledande?
I närtid har kloka skildringar gjorts av vad som pågår i Sverige inom välfärden i allmänhet och kulturen i synnerhet. Precis som jag själv skrivit om i flera års tid relevant för Scandinavian Four landar heller inte dessa nytillkomna skildringars slutsatser väl. Prognoserna för Sveriges välfärd 2025-2032 ser än värre ut, tillika med påtagligt stora risktagningar. Gång på gång bevisas en omfattande försummelse på nationell nivå vilket även kommer få en fortsatt negativ internationell påverkan. Försummelsen som påverkat Sverige i över 15 år har nu lett till direkta akutlösningar från regering Kristersson som är missgynnande, ovärdiga och direkt skadliga. Å ena sidan ska Sverige satsa på vad regeringen prioriterar för att möta den framtid som väntar, å andra sidan finns en bakåtsträvande och bevarande anda som drar landets välfärdsutveckling bakåt i tiden. Samtidigt vill regering Kristersson att Sverige ska bli ett starkare innovationsland i internationell kontext och ser först nu kreativa och kulturella branscher som en basnäring men vägrar inse den verklighet som negativt har präglat vårt land över tid på strukturella nivåer. Paradoxerna avlöser varandra och ständigt överträffar regeringen sina löften och retorik i fråga efter fråga sedan 2022. Denna front är vad Sverige kommer formas av 2025-2032 och blir den verklighet medborgarnas samtid och framtid kommer att präglas av de närmsta 10-15 åren. Ett omfattande paradigmskifte pågår i det tysta som i allra högsta grad förpassar Sveriges historia till handlingarna och vårt land kommer få uppleva en långvarig misär i verkligheten som väntar. Utgångsläget är dessutom katastrofalt. Artikeln utgår från debatter samt journalisters och sakkunnigas ställningstagande i närtid. Till det adderas undertecknads perspektiv som baseras på den 10 000 sidor omfattande utredning som ligger bakom Scandinavian Fours anmälan till Justitiekanslern. Utredningen bevisar den försummelse som ligger bakom Sveriges negativa välfärdsutveckling 2010-2024 och vad som gjort företaget till Sveriges värst drabbade fall i pandemin och tiden därefter. JK-rapporten på 195 sidor publicerades i december 2024 på Scandinavian Fours hemsida och ger stöd för denna artikel.
Svensk kultur- och välfärdsutveckling 2010-2024 – en skam för Sverige och EU.
Inledningsvis vill jag lyfta Göteborgs-Posten där Per Klingberg recenserar antologin ”När taket rasar in – verkligheten och kulturpolitiken, 2024” författad av Arena Idé och Koalition för kulturdebatt. Klingberg sätter fingret på kulturens allvarliga läge genom slutsatsen ”Koalitionens ambition att politiker och allmänhet åtminstone ska förstå konsekvenserna av den toxiska blandning av underlåtenhet och klåfingrighet som håller på att krascha kulturlivet är sympatisk.”. Klingberg tangerar därmed paradigmskiftet jag talar om som sedan flera år pågått i det tysta i Sverige och starkt indikerar vad som nedmonterat och fragmenterat vår nations välfärd allt mer för varje dag och år som gått. Koalitionens strävan finns men den är paradoxal vilket resulterar i att kampen om den svenska kulturens framtid, branschers villkor och överlevnad är kontraproduktiv när de valt att stänga ute viktiga perspektiv i flera år.
Sverige enas inte längre. Sverige bryts ner till mindre beståndsdelar dagligen. Trots att kulturen som välfärdsfält borde stått i centrum och enat Sverige sedan länge, formad av den globala guldgruva av metoder och verktyg som incitament för bättre förutsättningar inför samtidens och framtidens kulturutveckling, som under lång tid hade skapat en dynamisk och stark välfärdskonstruktion, står svensk kultur mer fragmenterad och verktygslös än någonsin. Till välfärdsfälten räknas bildning, kultur och hälsa som centrala byggstenar i Sverige. Samtliga tre fält är idag 2024 allvarligt eftersatta och skadade vilket bevisas av rapporter och statistik som även medfört att stora välfärdsdiskrepanser etablerats fälten sinsemellan, pusslet saknar centrala bitar och formen på de kvarstående passar dåligt. Trots att Sverige och världen sedan 15 år tillbaka levt i konvergensens, förnyelsens, synergiernas och värdeskapandets tid har följderna för den svenska välfärden blivit både sämre och värre. Samtidigt har Sveriges självbild stått kvar med bakåtsträvande och bevarande synsätt där den offentliga och statsstödsfinansierade kulturen varken mött innovationsområdet eller de två andra välfärdsfälten förebyggande med framtidsutsikter, vilket hade behövts i den globala transformation som pågått i långt över ett decennium. Självgodheten inom kultur har därmed slagit ut välfärden i stort när både resultaten och värdeskapandet relevant för samtliga tre fält uteblivit helt på strukturella nivåer. ”Mer för alla” har därför resulterat i ”Mindre för alla” när det borde varit tvärtom dessa 15 år och det kommer bli väsentligt värre. I Sverige kommer de starka bli starkare, de svagare bli svagare, de rika än mer välbärgade och de fattiga fattigare vilket går på tvären av hur Sverige borde utvecklas och hur kapaciteten i vårt land bör förädlas. Detta dominerar paradigmskiftet som nu pågår i Sverige med negativ verkan och synsättet kan appliceras på de flesta frågor. Kulturen som fält kommer fortsätta att skadas på ett mycket oönskat sätt 2025-2032 vilket alla i branschen nu borde vara medvetna om sedan de vaknat upp efter att ha varit skyddade av krisstöden i pandemin, trots att kulturens väntade verklighet borde varit ett faktum sedan många år tillbaka enligt prognoserna.
Det hade inte behövt bli såhär allvarligt illa 2024 om f.d. regeringen Löfven/Andersson förebyggande värnat Sveriges kultur- och välfärdsutveckling med den kunskapsmässiga ansats de borde haft under 2010-talet utifrån rådande omvärldsutveckling som sedan försummat Sverige i närmre 15 års tid med stegrande verkan. Under 2010-talet borde Löfven/Andersson mött innovationsområdet i de nya skärningspunkterna som växte fram mellan digitalisering, innovation, kultur och välfärd och därmed förflyttat landets mognad in i de cykler vårt land förtjänar i tid. Sveriges medborgare och marknader var väldigt redo för detta senast i mitten av 2010-talet men inte myndigheter, tjänstemän, politiker eller politiken. Under 2010-talet hade medborgare, berörda branscher, myndigheter och politiker då förstått nyttan av alla nya framsteg, metoder och verktyg som borde utvecklats vilket skulle förhöjt kulturen som fält och värnat vårt lands viktigaste motor med helt nya förebyggande värden för flera välfärdsfält långt före 2020. Tvärtemot befinner sig Sverige som välfärdsnation 2024 i läget som nu råder där åtskilliga stora akutlösningar från regering Kristersson präglas av lösryckta idéer och visioner med snabba insatser för att visa politisk styrka mitt i mandatperioden. Det ryker ur skorstenen, verkstad pågår, men verkligheten är att huset håller på att rasa. Båda regeringsblocken är otvivelaktigt ansvariga för akutlösningarna som införs 2024-2025 med direkt ovärdiga och farliga riktningar för Sveriges välfärd 2025-2032 då den allvarliga försummelsen pågått under hela 2010-talet med skador som rotats och uppnått toppnivåer 2024. Insatserna som i tid hade motverkat att Sverige blivit ett fallande hus, uppbyggt på en föränderlig och undermålig grund, konstruerat av felaktigt byggmaterial, kommer saknas för alltid i svensk välfärdshistoria. Insatserna skulle blivit ett signum för vårt välfärdsland nationellt och internationellt och kunde gjort oss världsledande med den förebyggande ansatsen från 2010. Tvärtemot står endast ett tomrum kvar utan de nya strukturella resultaten och värdena på nationell nivå som även skulle gjort Sverige till ett starkt exportland inom digitala välfärdsprodukter. Välfärdsutvecklingens försummelse är därmed mycket allvarlig i relation till hur den borde utvecklats under den digitala epok som pågått de sista 15 åren. Berörda som skapat skadorna värnar ytterst om sitt eget medan branscherna, medborgarna och vårt land kommer få lida i decennier. Detta gör kultur- och välfärdsutvecklingen till en skam för Sverige och det ansvar vi har som EU-medlem där vi föredömligt kunde väglett alla medlemsländer. Nu är alla förlorare efter det som tillåtits pågå i flertalet faser i minst 15 års tid och Sverige är tvärtemot omkört i flera frågor.
När ska ett minnesmonument resas i Norrköping över den historiskt viktiga kulturdebatten?
Klingberg återuppväcker även kulturbråket i Norrköping 2023 som fått stor nationell uppmärksamhet. Debatten är en milstolpe i svensk välfärdsutveckling som borde bli ett minnesmonument för den brytpunkt händelsen historiskt symboliserar. Inte bara för Norrköpings kommun utan hela Sverige då kulturen och hela välfärden går en helt ny framtid till mötes i paradigmskiftet som pågår för fullt. Föreslaget monument ska symbolisera exakt tidpunkt där dåtid, samtid och framtid möttes trots att debatten tyvärr stannade vid ”dåtid möter samtid”. Minnesmonumentet är dock viktigt, ta vara på denna möjlighet. Klingberg skildrar kulturdebatten: ”Mitt intryck är att medvetenheten om hur samspelet mellan stabila institutioner och individuella aktörer faktiskt ser ut är nära noll hos alltför många av dagens politiker. Norrköpingsmoderaten Sophia Jarl har på kultursidorna fått förkroppsliga kulturföraktet – men egentligen är hon väl bara tydligare än många andra när hon ställer ”den institutionella kulturen” mot ”fri kultur” (Expressen 29/7)? Frågan är dock om inte koalitionen i framtiden skulle behöva släppa in fler motvallsröster för att bättre täcka in en del blinda fläckar.”.
Klingberg tangerar återigen det jag i många år menat är verklighetens Sverige som orsakat negativ utveckling på strukturella nivåer. Dock handlar det om så mycket mer än att en politisk polarisering ligger bakom vad som försummat kulturen de sista 15 åren, det handlar snarare om att de nya resultaten och värdeskapandet inom kulturen saknats i relation till globaliseringens inverkan på välfärden som helhet. Att statuera debatten som ett ”kulturförakt” är därför en alltför snäv och missgynnande uppfattning för kulturens framtid och överlevande när man ser tillbaka på Sveriges front år 2024 ur ett tillbakaperspektiv från framtiden år 2030, dvs. ett omvänt framtidsperspektiv. Mer om detta skriver jag på Scandinavian Four i inlägget Vad som väntar Sveriges välfärd 2025-2032. Inlägget sammanfattar Scandinavian Four öde 2020-2024 och tar även upp det inträffade i Norrköpings kommun där Jarls ställningstagande är mycket viktig att beakta vad beträffar kulturutvecklingen i paradigmskiftet som pågår.
Frågorna Klingberg tar upp är ett resultat av 15 års försenad kulturutveckling och följdeffekter på både politik och samhälle. Jarls ställning i kulturbråket som kommunstyrelsens ordförande (numer f.d.) är nämligen en direkt följdreaktion av allvarligt eftersatt välfärdsutveckling på nationell nivå under hela 2010-talet vilket har påverkat ekonomier, marknader och utmanat förvaltningsstrukturerna i alla kommuner långt före hösten 2023 när kulturdebatten i Norrköping uppstod och topplocket briserade för samtliga parter. Skadefaktorn av den 15 år långa nationella försummelsen har nämligen odlats fram med negativa konsekvenser som med stegrande verkan påverkat regionerna och kommunerna där de sistnämnda stått handfallna inför väntad framtid då helt ny kompetens, nya verktyg och banbrytande strukturella förändringar behövts i god tid för att hantera kommande välfärdsutmaningar. Men förnyelsen på strukturella nivåer har aldrig inträffat eller genomförts dessa 15 år i Sverige. Parallellt har marknader, medborgarna, samhället och omvärlden sprungit allt längre förbi både statlig och offentlig sektors förmåga att förebyggande hantera välfärdsfrågorna vilket i sin tur skapat diskrepanser och fragmenteringar. Låt mig förtydliga detta. Den globala digitaliseringen har i 15 år inverkat och styrt Sveriges alla välfärdsfrågor, vissa mindre och andra fullständigt. För att värna den svenska välfärdens framtid på strukturella nivåer hade både statlig och offentlig sektor behövt agera förebyggande under hela 2010-talet för att möta väntade cykler, prognoser och den transformering som stod inför dörren. Dessa prognoser och transformeringar har sedan skapat de nya strukturerna som välfärden idag lever inom och har gjort i många år, men stat, regioner och kommuner i Sverige har försummat denna så viktiga förnyelse. Därför är Sverige otvetydigt 15 år försenat i sin mognad och utveckling på strukturella nivåer vilket aldrig hade behövt inträffa. Försummelsen har varit mycket kostsam, den är enormt kostsam år 2024 och kommer leda till ännu värre kostnader och skador 10-15 år framåt. För många kommer försummelsen påverka hela livet. Frågorna Klingberg skildrar med fokus på Norrköpings kommun handlar därför om så mycket mer än den institutionella kulturen i relation till den fria kulturen som om dessa ”motpoler” är de enda berörda mekanismerna som bär upp kulturen som välfärdsfält, så är det inte. Det handlar heller inte om folkmusik v.s. konstmusik, klassfrågorna som man tidigare uppfattat dem, m.m. Det är alltför förenklat och flyttar fokus från kärnan som borde utgöra debatten.
I debatten saknas de nya skärningspunkterna som odlats fram av digitala mediers inverkan på kulturen och flera välfärdsfält i 15 års tid. Helhetsgreppet saknas totalt. Genom den nationella försummelsen under 2010-talet har detta påverkat den institutionella och privata kulturen i mycket stor utsträckning. Så även folkmusiken, konstmusiken, klassfrågor, branschfrågor, prognoser, statistik, m.m. Sverige är därför minst 10 år försenat i sin mognad vilket sänkt vårt lands utvecklingsförmåga till botten och skapat ett verklighetsfrånvänt och ogenomförbart utgångsläge inför 2025-2032. Välfärdsfrågornas nya skärningspunkter har alltså flyttat sina gamla positioner på strukturella nivåer för längesedan till förmån för helt nya positioner som styr den verkliga fronten. Detta har skett medan Sverige utvecklats med de gamla positionerna som samtidigt lämnats helt åt sitt öde på nationell nivå men borde varit ingången för förnyelse 2010-2024. Motpolerna Klingberg ställer upp är alltså lika drabbade som Norrköpings kommun, politikerna och staden. För medan digitala internationella succéinnovationer lanserats på löpande band sedan minst 2010, vilket medfört att nya skärningspunkter och faktorer styrt välfärdsfronten, samtidigt som nya globala strukturer rotats i den verklighet välfärden befunnit sig i sedan många år, har de förebyggande strategierna för att utveckla Sverige på strukturella nivåer inför väntad framtid saknats helt 2010-2024.
Detta är den förebyggande, innovativa och värdeskapande front samtliga tre välfärdsfält bildning, kultur och hälsa hade behövt utvecklas genom för att förebyggande skapa det moderna Sverige och välfärden v.2-v.3 (2010-2024) i den ökade globalisering som ständigt präglar vårt land. Strategierna hade medfört att kulturen fått väsentligt större existentiellt utrymme, såväl ekonomiskt som politiskt med flera nya värden att hämta för den svenska välfärden i 15 år om man på statlig nivå agerat förebyggande och innovativt med nya helhetsgrepp. Detta är den mycket allvarliga försummelse på strukturella nivåer som skadat Sveriges välfärdsutveckling gravt och kan härledas till statistik och rapporter löpande. Det är ett fatalt och oproportionerligt misslyckande för alla, även för vår demokrati. Ur denna försummelse uppstod debatten i Norrköping 2023 som ett resultat. Debatten är relevant för hela Sveriges och EU:s välfärdsutveckling vilket avslöjar katastrofen som odlats fram på nationell nivå i över ett decennium och otvetydigt är mycket skadlig för Sveriges dåtid, samtid och framtid. Det står helt klart för mig idag. Man ställer sig frågan hur utvecklingen med dess skadeverkan som ökat frekvent varje år, både kunnat och tillåtits pågå under så lång tid? Det är en hel epok i Sveriges framgångsrika välfärdshistoria som nu saknas, den har uteblivit helt. Hur har detta kunnat inträffa kultur- och näringsministrar, hälsoministrar, utbildningsministrar, myndigheter och regioner när EU:s styrdokument och program legat i framkant och omvärlden välkomnat den snabbrörliga framtiden för längesedan? I Sverige står vi ännu kvar på 2010.
Den globala transformationen har även utmanat statsstöden till kultur, dess idé och framtid. Nya metoder och verktyg hade behövt uppstå under 2010-talet för att bevisa kulturens kärnfulla syfte. Även för att motivera nya ekonomiska incitament och därmed räddat kulturens överlevnad utifrån bransch-, medborgar-, samhälls- och politiska perspektiv. I det moderna samhället går det nämligen inte längre att uppleva statsfinansierad kultur, heller inte privat finansierad kultur, genom en uteslutande bakåtsträvande och bevarande idé. Den tiden är för alltid passerad i den globala digitala epok som etablerats, rotats och förändrat Sverige och världen i grunden för alltid. Det gäller inte minst i paradigmskiftet som pågår, orsakat av 15 års försummelse. Nya lagar, spelregler och trender gäller i nya matriser oavsett om man vill det eller inte. Fronten styrs därför nu av flera nya faktorer, frågor och verkligheter gällande hur kulturen ska frodas och överleva i den ständigt fragmenterade omvärlden som hittills starkt präglat Sverige och kommer fortsätta att göra med stegrande verkan. Kulturen drivs och domineras nästan uteslutande av den globala, digitala, kommersiella och marknadsorienterade inspirerade kulturen sedan många år vilket har en ny mångsidig inverkan på den kultur många känner den som i Sverige. Jag syftar på den bevarande kulturen som är förankrad i statsstöden och inte träffar kulturpubliken längre som den har gjort då Sverige numer är ett digitalt kulturpräglat och marknadsorienterat land idag. Därför kan inte dagens kreativa- och kulturella branscher som måste utmana framtidens spelregler, överleva när de har en helt ny marknadsorienterad, konkurrensutsatt och global verklighet att förhålla sig till konstant. Framför allt bedöms inte dagens kreativa och kulturella branscher som skyddsvärda hos bl.a. Kulturrådet, Region Skåne Kultur, politiker mfl. som till varje pris vill bevara vad de en gång kände till och stänger ute det nya. Svenska staten har uteslutande strävat bakåt med fokus på föråldrade styrdokument, detta samtidigt som myndigheterna saknar kompetensen att bedöma Sverige utifrån nya nationella och internationella perspektiv som nya prognoser för samtiden och framtiden sedan länge styrt vad välfärden skulle träda in i.
Helhetsperspektivet brister i stor omfattning vilket har skapat negativa faktorer som rotats djupet med en allt värre välfärdsstatistik över tid. I Sverige har man på nationell nivå låtit digitala medier med sin globala extremkraft mot våra välfärdsstrukturer ha sitt egna liv som kulturellt fenomen i 15 års tid. Detta utan att man tagit en förebyggande kontroll eller dragit nytta av fenomenets drivkraft för kulturens transformering på strukturella nivåer och därmed även flera välfärdsfält. Detta kunde varit möjligt redan från 2010-talets början som skulle lett till helt andra ekonomiska och kompetensmässiga incitament för kulturens vara eller icke vara i den väntade framtiden för berörda branscher, för den breda befolkningen och för välfärdens utveckling. Då hade välfärden i allmänhet och kulturen i synnerhet lyfts till oanade höjder i funktion och syfte i god tid, så även hade politiker på allvar förstått det stora värdet med den moderna kulturen som drivkraft inom innovationsområdet och utveckling av flera välfärdsfält. Dessa 15 år saknas svensk välfärdsutvecklings historia för alltid där helt nya innovativa synsätt hade behövts för att förnya Sverige inför den epok som låg framför med start 2010 som tvärtemot endast skapat illavarslande statistik över tid i flertalet faser fram tills december 2024. Återigen pratar vi om konvergens, synergier, förnyelse och värdeskapande där kulturen samhället en gång kände den som borde mött helt nya framtidsriktade metoder och verktyg för att gå hand i hand 2010-2024 och skapat Kultur v.2-v.3 och Välfärd v.2-v.3. Tvärtemot har endast diskrepanser och negativ statistik rotats på alla plan och motarbetat värdeskapandet i hela vårt land.
Med förebyggande ansats från 2010-talets början hade kulturens funktion, syfte och värde i det moderna Sverige inte blivit en ödesfråga för Norrköpings kommun 2023. Sverige hade idag varit en ledande välfärdsnation som framgångsrikt kunde hantera bildning, kultur, innovation och hälsa i de nya skärningspunkterna. Frågorna är uppenbart besvärliga för alla ännu och fortsätter påverka hela välfärdsutvecklingen negativt. Kulturen hade behövt transformeras för över tio år sedan för att inte uppleva den totala härdsmälta som pågår med full kraft 2024. Tvärtemot står hela Sveriges kulturlandskap kvar i stuprörsbygget med statlig tillsyn som konstruerats under decennier med bakåtsträvande och bevarande idé där skygglapparna för samhällets och omvärldens utveckling är väldigt tydliga. Det var mycket påtagligt i pandemin i dialog med kulturmyndigheternas tjänstemän som borde ligga i fronten, men tvärtemot stod kvar på år 2010 och avslagen därefter har fördärvat ofantligt mycket för den tid kultursverige skulle träda in i 2020-2028. Detta har sänkt landets välfärd mer och mer för varje dag och år som gått vilket är starkt negativa faktorer på bred front 2024 som nu präglar flera generationers samtid och framtid i mycket stor negativ utsträckning. Till denna diskussion måste Henrik Dalgards ledare Mångfalden dör utan privata pengar vägas in där han utgår ifrån Lars Gustavssons essä Problemformuleringsprivilegiet (1989). Enligt Gustafssons 35 år gamla essä hade den offentliga kulturen en självbekräftande karaktär eftersom det offentliga länge spelat en så stor roll i kulturlivets olika delar. Därför blev det allt svårare att föreställa sig att något annat var möjligt. Dalgards artikel är träffsäkert och sätter fingret på vad modern kultur för längesedan borde utvecklats till. Dalgard hänvisar även till rapporten ”Privat kulturfinansiering: Hinder, möjligheter och konsekvenser” som Myndigheten för Kulturanalys fått i uppdrag av regeringen att ta fram. Rapporten kommer jag inte ta upp men instämmer helt i Dalgards slutsats: ”Den viktigaste lärdomen från rapporten är dock att ett rikt kulturliv inte enbart bygger på kulturpolitik, utan framförallt att det finns ett kulturellt intresse i näringslivet och bland allmänheten.”. Detta går hand i hand med hur välfärdsutvecklingen i Sverige sedan 2010 på allvar borde ha utvecklats för att möta globaliseringens nya matriser och de prognoser som styrt Sverige framåt.
Har kultureliten, myndigheter och politiker försummat Sveriges kultur- och välfärdsutveckling i 15 år?
Norrköpings f.d. kommunstyrelseordförande Sophia Jarls debattinlägg Kultureliten är en del av det bortskämda Sverige blev rikskänt. I inlägget säger Jarl: ”Jag diskuterar gärna olika politiska prioriteringar men det blir allt svårare att göra detta med kultureliten när de så ofta väljer att se på samhället enbart ur sitt eget perspektiv.” (Expressen 23/8 2023). Jarl välkomnade därmed att diskutera kultursamhället i modern tid och de verkliga välfärdsproblem kommunen fått i knäet sedan länge rörande bildning, kultur och hälsa. Men utan att kultureliten på nationellt håll velat förstå den omvärld Sverige negativt påverkats av med stegrande verkan blir det bevisligen en omöjlighet för en ledande kommunpolitiker att lyfta frågorna nationellt när eliten håller hårt i dessa för att värna det som tryggt odlat deras liv, karriärer och kulturprofessioner över åtskilliga årtionden, finansierat av skattemedel. Det ska vara som det alltid varit. Om eliten inte kan diskutera välfärdens dåtid, samtid och framtid med den ledning som möter alla medborgares vardag på riktigt över tid, med helhetsperspektivet det kräver, då ska inte kultur vara statligt finansierat längre och än mindre bör frågorna styras och ägas av staten som skapar denna elit. Kulturen är till för alla medborgare i den globala tillvaro Sverige lever och frodas som modernt samhälle, oavsett fysiska eller digitala kulturupplevelser, inte en kulturelit. Detta förhållningssätt har blivit allt viktigare att förstå och förhålla sig till då kulturlandskapet har utsatts för allt starkare prövningar i över 15 års tid och transformerats omfattande, så även välfärden som helhet. Detta har flyttat skärningspunkternas positioner som skapat diskrepanser och fragmenteringar. Många inom kultureliten besitter inte dessa perspektiv eller vill förstå prognoserna vilket tyder på att egoism och trångsynthet är starkt förankrade hos den grupp som står bakom ödeläggelsen och bidragit till den negativa kulturutvecklingen i 15 års tid. Inte minst saknar gruppen förståelse för skärningspunkterna som råder, i det föränderliga land de lever, sida vid sida med sina medmänniskor i hela välfärdssverige, som tryggt finansierat och hittills möjliggjort deras kulturliv. Men allt är förändrat och deras idé är förlegad.
Vad händer om AI och digital kultur inom något år helt tar över scenkonsten och kulturuttryckens betydelse? Fronten för framtidens välfärdsfunktioner kommer allt mer ligga där, det pekar prognoserna på och har gjort i flera år. Lär det överbevisa kultureliten att den globala kulturens kraft på allvar kommer kräva att alla kommuner måste anpassa förvaltningar, utbud och scener utifrån gällande front? Detta för att kommunerna ska bevara kulturen vi alla en gång kände den som (kulturarvet som jag själv värnar) för att samtidigt nå målgrupperna på nya sätt, optimera de nya funktionerna välfärden bör utvecklas inom i modern tid (v.2-v.4) samt för att värna kulturens överlevnad med den innovationskraft som krävs framöver? Eller önskar kultureliten att kommande generationer och samhället ska fortsätta lida svårt av den 15 år långa nationella försummelsen som redan förstört Sveriges kultur- och välfärdsutveckling, i ytterligare 15 år? Då är garanterat alla välfärdsfrågor utsålda och i händerna på vinstdrivande företag, helt utan statens involvering i folkbildningen vilket är ett väldigt oönskat scenario. Detta är en fråga många bör ställa sig när Sverige nu ska rusa framåt inom digitalisering och AI, trots att vårt land redan är allvarligt försummat och befinner sig i ett negativt paradigmskifte därav.
Det hade varit imponerande om Norrköpings kulturdebatt utgått från de nya skärningspunkterna som sedan länge styrt och präglat Sveriges kultur- och välfärdsutveckling. Debatten borde då handlat om hur bakåtsträvande, bevarande och ideologiska ställningstaganden för kulturens bästa framtid och överlevnad, mött välfärdsinnovation som fält inför 2025-2032. Då hade debattens parter täckt in 20-30 år av förlegad kultur- och välfärdspolitik och tillsammans konstruerat modern tids viktigaste kommun i Sverige där ni stått enade inför framtiden. Tillsammans hade ni varit starka i det pågående paradigmskiftet som tvärtemot nu lär försvaga den kultur ni en gång kände den som, oavsett. Framöver till något ännu värre. I det väntade scenariot lär förvaltningar, konstmusik, folkmusik, innovation, hälsa och andra berörda frågor vara mer utsatta och försenade än någonsin där konvergens, synergier och värdeskapande knappt lär uppnå resultat eller värde för de mindre. Cyklerna är passerade och ställningstagandet är ett faktum relevant för Sverige på nationell, regional och kommunal nivå december 2024. Berörda parter i kulturdebatten hade alla möjligheter att lyfta blicken tillsammans men utan ansatsen och verktygen har även det blivit en omöjlighet. För mig står det klart att frustrationen från alla parter uteslutande är orsakad av den nationella försummelsen i 15 års tid som missat en hel digital epoks möjligheter.
Innan jag lämnar Norrköping vill jag återknyta till Klingbergs artikel och Koalitionen för kulturdebatt. Flera medlemsorganisationer i koalitionen har erbjudits fördjupade dialoger med Scandinavian Four och undertecknad de senaste två åren men avböjt dessa. Flera har tagit del av JK-rapporten där lösningar för Sveriges framtida kultur- och välfärdslandskap beskrivits men tydligen har berörda inte ansett att dessa perspektiv tillfört något eftersom mötena uteblivit. De fördjupade dialogerna hade medfört att organisationerna blivit medvetna om vilken tid som väntade, d.v.s. i vilken riktning omvärlden, svenska välfärden, kulturen och svensk politik skulle utvecklas. Detta hade på förebyggande nivåer gynnat deras medlemmar och frågorna om kulturens överlevnad i den akuta tid det är. Det inträffade vittnar om att koalitionens arbete är ineffektivt och paradoxalt eftersom de ständigt har sammankomster med den elit, myndigheter och politik som cementerat skadorna inom kulturen i 15 års tid och motverkat välfärdsutvecklingen. Nu har den akuta tillvaron för hela kulturens överlevnad blivit en ödesfråga i hela Sverige, från Norrköping till riksdagen, vilket en tyst protest i riksdagen gällande 2025 års kulturbudget bekräftar. Ställer mig frågan: Hur överlevde dessa 40-talet organisationer och dess medlemmar pandemin? Stod samtliga utan krisstöd? Om inte, gå till de myndigheter och den elit som redan hjälpt er nå hit och fråga varför Sveriges kulturutveckling stagnerat och välfärden skadats allvarligt. Börja hos Kulturrådet och Region Skåne Kultur. De känner till Scandinavian Fours samtliga sex avslag som hade skapat de nya förutsättningarna för hela kulturbranschen att utvecklas inom 2020-2032. Nu drabbar dessa avslag även kreativa och kulturella branscher på bred front, så även berörda organisationer i Koalitionen för kulturdebatt.
Allvarligt att AI-kommissionens Färdplan för Sverige missar kulturens centrala roll inom innovation och AI. När kulturen blöder som mest, orsakat av 15 års försummelse, då förväntas kreativa och kulturella branscher uppfylla kraven för att vara en basnäring i Sverige 2025-2032.
Kulturen borde närmat sig innovationsområdet, digitala strukturer och AI med start från 2010. Detta för att skapa resultat och värde i det moderna välfärdssamhället relevant för alla branscher och medborgare. Victor Galaz docent i statsvetenskap, skildrar nu hysterin kring teknikens möjligheter med fokus på AI och vad det förväntas uppnå i Sverige. I Svenska Dagbladet kommenterar han AI-kommissionens rapport Färdplan för Sverige träffsäkert. Galaz ställning är samma som min gällande att AI-kommissionens retorik går helt i linje med det uppskruvade tonläge ministrar haft där jag ser samma tendenser gällande upprustning inför krig, mobiltelefoners farliga påverkan på barn och unga, m.m. Det är en orimlig retorik med ett fokus som riskerar att dra Sverige i ytterligare fel riktning utifrån den verklighet som råder. Tonläget gällande AI överträffar dock det mesta i svensk historia med ordvalen ”akut”, ”insatsstyrka” och ”stabsläge” som om Sverige går under imorgon om inte AI-kommissionens 75 förslag införs. Alla problem i Sverige ska enligt kommissionen lösas med AI, de nya förutsättningarna för Sveriges välfärd baseras på AI och vårt land ska bli synnerligen framgångsrikt med satsningarna. Välfärdsutvecklingen har enligt mig nu nått en makaber och okontrollerad nivå, synnerligen farlig och riskfylld. Detta efter att vårt land redan är 15 års försummat där kulturen fullständigt körts i botten, som tvärtemot borde utgjort ansatsen i den AI-rapport som nu kommit med fokus på att lyfta fram kreativa och kulturella branscher, utövarna och välfärden som helhet. Det går inte att ha en 15-årig lucka och missade cykler bakom sig och göra dessa storsatsningar, det kommer fragmentera så mycket värre i det läge Sverige befinner sig. Galaz drar slutsatserna att den naiva tron om ”mer data och mer AI” är riskfyllt samt att kraven på ”mer AI” inte lär minska med tiden när tunga företrädare från tekniksektorn pressar på. Frågan om intressekonflikt gällande slagorden ”Mer AI!” lyftes vilket är fullt rimligt. Galaz artikel och slutsatser delar jag fullt.
Regeringens idé om framtiden blir allt mer tydlig men väcker samtidigt frågor relevant för både Sverige och global utveckling. För den som minns var Ebba Busch (KD) under september 2024 i New York för att delta vid öppnandet av FN:s framtidstoppmöte. Mötet beskrivs på Regeringskansliets hemsida med ”Sverige tillsammans med Zambia är förhandlingsledare för det globala digitala ramverket (GDC) som förväntas antas tillsammans med Framtidspakten. Detta blir den första omfattande överenskommelsen inom FN som adresserar digitala frågor, inklusive AI. Ramverket sätter en tydlig riktning för hur digitalisering kan användas för att accelerera arbetet med FN:s globala hållbarhetsmål och introducera nya initiativ, till exempel en vetenskaplig panel för AI inspirerad av IPCC:s arbete på klimatområdet, en global dialog om AI-styrning, samt en fond för kapacitetsbyggande. -Ramverket utgör ett viktigt steg för att minska digitala klyftor…”.
Detta fick mig att hicka till. Nyligen ”Falukorvs-Ebba”, nu energi- och näringsminister, tillika vice statsminister, reser till New York för att påskynda att bl.a. Sverige accelererar i riktning mot FN:s globala mål när vårt land redan ligger 15 år efter sin egen välfärdsutveckling. Sveriges försummade välfärd står nu i det internationella rampljuset på scen tillsammans med Busch när frågor ska värnas i framtidskontexter. Det blir därför motsägelsefullt hur Sveriges försummade välfärdsutveckling ska utgöra en bakgrund i det globala digitala ramverket och Framtidspakten som förväntas hantera digitala frågor och AI framgångsrik. Sverige är inte ett föredömligt land att ta efter av flera skäl. Framtidssatsningarna måste även besvära kultureliten i stor utsträckning då framtidssatsningarna som görs går tvärsigenom hela kulturfältet, maler ner elitens intressen och försvagar vad de byggt upp. Ett vägskäl kan tydas: Kommer eliten värna sina intressen eller vågar den hoppa på regeringens och Buschs digitala framtidssatsning, som för varje sekund förankras i styrdokument på nationell och internationell nivå och därmed undergräver kulturelitens makt bit för bit? Kulturdebatten i Norrköping är liten i jämförelse med vad som väntar om alla AI-satsningar får genomslag när kulturen redan är allvarligt eftersatt i 15 år. Därför är ett minnesmonument en bra samlingsplats för de som vill värna Sveriges dåtid, samtid och framtid. Om bara något år kommer ni förstå varför.
Det blir Monty Python-komedi när man bevittnar AI-kommissionens absurda framtidssatsningar på AI och retoriken som förs kring teknikmöjligheterna. För hur ska det landa hos regering Kristersson? Å ena sidan står Liberalernas Johan Pehrson som bortom all digitalisering vill ta skolan tillbaka till 1970-talet genom att Sverige ska återgå till ”pärm till pärm” vilket minst dubblerar 15 års försummelse. Samtidigt stoltserar Kristdemokraternas Forssmed med att väckarklockan borde vara årets julklapp 2024 och syftar på sömnbrist hos barn och unga. Idén om väckarklockan är en direkt följdskada av att Sverige inte är ett digitalt moget och utvecklat land orsakat av regeringarna under 2010-2024. Sveriges digitala och kulturella mognad är på sämsta nivå då välfärdslandet Sverige aldrig infört nya strukturer för att främja uppsidorna eller hantera nersidorna förebyggande. Väckarklockan blir därför ett hån mot medborgarna, Forssmed, ett hån mot de yngre generationerna samt deras föräldrar och vårdnadshavare orsakat av 15 års försummelse (hade du bemött till möte våren 2023 skulle du förstått). Å andra sidan tar partikamraten Busch flyget till New York för att framtidssatsa på AI med en raketfart som inte är uppfunnen i Sverige ännu. Heller finns inget patenterat raketbränsle för välfärden att åka med för den delen pga. av att också hela immaterialrättsområdet är allvarligt försummat i Sverige. Komiken som uppstått leder till att jag har väsentligt mer tilltro till falukorven och väckarklockan som uppfinningar än nämnda ministrars symbolpolitik, lek med skattemedel, medborgarnas framtid och Sveriges välfärdsutveckling över tid. Med detta utgångsläge kommer AI-kommissionens rapport garanterat inte lösa några stora problem i Sverige.
Är AI-kommissionens Färdplan för Sverige ett hastverk som innehåller grundläggande tankefel? Lektorn och forskningsledaren Joakim Wernbergs slutsatser går i den riktningen.
En skarp analys av Färdplan för Sverige gör Joakim Wernberg, universitetslektor i Teknik och Samhälle vid Lunds universitet samt forskningsledaren på Entreprenörskapsforum, i Svenska Dagbladet. I Ledarredaktionens poddavsnitt Så ska Sverige bli bättre på AI gör Wernberg flertalet mycket viktiga ställningstaganden som tyder på att det finns felaktiga ingångar i de ställningstaganden som ligger bakom AI-kommissionens skyndsamt framtagna rapport. Det jag först tar fasta på är när Wernberg förklarar att centrala frågor inom teknik och samhälle redan har gjort sin läranderesa i Sverige (internet och hemdatorreformen) och transformationen som AI-kommissionen förväntar sig ska inträffa 2025-2032 således inte kommer få den verkan de utgått ifrån. Wernberg tar vidare upp att kommissionen tänker alltför stort i många frågor och att praktisk tillämpning i lokala versioner är en mer framkomlig väg för AI i Sverige. Vad gäller om AI är ett nytt fenomen menar Wernberg att Google och Silicon Valley ligger 20 år före i sin ansats och praktisk tillämpning av AI medan kommissionen härleder till 2022 vilket troligtvis föranleder att allt skulle ske så skyndsamt, trots det är överdrivet. Detta menar jag är ett bevis på att man i Sverige först måste göra sina omvärldsanalyser färdiga relevant för svensk välfärds- och marknadsutveckling innan t.ex. Färdplan för Sverige sjösätts. Ansatsen i Sverige ligger fel, så även cyklerna. För mig handlar den överdrivna stressen därför mer om att leverera inom en mandatperiod, kanske även pådrivet av särintressen som gynnas. Wernberg förklarar även att framstegen inom data nått helt nya nivåer i USA vilket öppnar för frågor om Färdplan för Sverige redan är gammal i internationella jämförelser? Ur juridiska perspektiv är det allvarligt för det lär motverka att Sverige blir ett starkare innovationsland på den globala marknaden där de tekniska begränsningarna redan är ett faktum innan Färdplan för Sverige sjösätts.
En av de absolut viktigaste frågorna Wernberg tar upp gäller vilka företag som ska använda tekniken. Små- och medelstora företag behöver använda alltför stora resurser för att satsa på AI i relation till större företag vilket talar mot den utveckling AI-kommissionen hoppas på. Små- och medelstora företag brukar komma framåt senare, dvs. i storföretagens kölvatten som har utrymmet att misslyckas, därför kommer teknikinvesteringen inte att garantera någon nytta för de mindre. Wernberg menar även att han inte ser ”någon som helst korrelation mellan att ha en nationell AI-strategi och att få ut konkurrenskrafter och produktivitetsvinster av tekniken.” vilket jag ser som ett mycket viktigt ställningstagande. När det gäller ”AI för alla” är Wernberg frågandes då det handlar om att finansiera gratisversioner av stora globala kvalitetssäkrade gratisverktyg vilket skulle innebära att ta svenska skattepengar för att ge till stora AI-bolag i andra länder, för att därefter konkurrera med dem. Här kopplar jag in kulturen (inklusive digitala medier) som sedan länge verkat på en global marknad medan Sverige ligger 15 år efter i försummelsen. Att satsa på globala AI-program när Sverige redan ligger 15 år efter i den globala kulturutvecklingens race, visar på att man inte förstått Sveriges verklighet som råder. Gällande immaterialrättsfrågor omnämns detta ytterst lite i rapporten och kulturfältet är i stort helt exkluderat, detta trots att kreativa- och kulturella branscher numer ska bedömas som en basnäring i Sverige. Det finns stora glapp i AI-kommissionens grundläggande idé härmed.
Wernberg gör ett väldigt starkt ställningstagande som fullt stärker Scandinavian Fours öde och vad hela denna artikel tar upp, när han säger: ”Flera, åtminstone i tio år, har pratat om att offentlig sektor halkar efter i digitaliseringen. Därför blir det också lite skrämmande när vi nu säger att nu hoppar vi på AI-tåget för man har liksom inte gjort läxan sedan tidigare.”. Detta uttalande möter till fullo det inträffade för mig som specialistentreprenör som mellan 2010-2024 stötts bort i flertalet synnerligen viktiga faser för svensk välfärds- och marknadsutveckling när jag mött stora okunskaper i Sverige inom både stat och offentlig sektor. Detta har allvarligt skadat Sverige löpande med stegrande verkan. Redan i början av 2000-talet inleddes ansatsen för Film & Teaterskolan för att utvinna nya metoder och forskningsriktningar för svenska välfärden med fokus på barn och ungas tillvaro, frågor som nu är högaktuella 25 år senare där statistiken som omger målgruppen är katastrofalt hög och läget är värre än någonsin. Från 2010-talets början hade Sverige en stor möjlighet att trampa upp helt nya och världsledande stigar för Välfärd v.2-v.3 (2010-2020) men valde att vända prognoserna ryggen i den verklighet som väntade. Likaså Kultur v.2-v.3 försummades totalt 2010-2020 vilket tydligt bevisar hur omoget Sverige var i sin välfärdsutveckling inför 2020 när pandemin slog till. Wernbergs ställningstagande ger även fullt stöd för utredningen gällande Scandinavian Four 2020-2024 som påtagligt berör Sveriges välfärdsutveckling över tid, där försummelsen de sista 15 åren nu är ett faktum som kan understrykas (läs JK-rapport på Scandinavian Four/Nyheter). Vill även nämna att AI-kommissionens ledamot Mathias Sundin visionärt försöker förklara att AI i framtiden kan bli en unikt anpassad lärare för barn och unga. Detta är en skymf mot den 20-åriga ansats och arbete som låg bakom Exelligents ed- och healthtechprodukt Brilliant Youths som totalförstördes i pandemin av båda blocken. Underlaget skulle även lett till en unik AI-inlärning för svenska välfärden ämnad för nuvarande och kommande generationer 2020-2032, men är totalförstört. Sundins ordval ”pyssla”, ”AI för alla” och ”pole position” landar skrämmande och kryddar AI-rapporten som ett hastverk, synnerligen verklighetsfrånvänd, än om vissa delar ger en nykter skildring av svensk välfärds samtid och visar luckor som behöver åtgärdas. Intervjun med Wernberg är mycket intressant.
Utifrån det faktum att Sveriges välfärdsutveckling varit allvarligt eftersatt i 15 år, bedömer jag att Färdplan för Sverige främst har till syfte att främja politiska intressen, näringsliv och tekniksektorn. Detta snarare än att färdplanen möter den negativa verklighet Sverige befunnit sig i över ett decennium. Mitt ställningstagande utgör den verklighet vårt land befinner sig december 2024 och är det utgångsläge som råder inför 2025-2032 där utgångsläget är katastrofalt. Trots detta har tonläget på väldigt kort tid skruvats upp till absurdum hos AI-kommissionen gällande hur AI på svensk och internationell nivå ska hanteras på högsta professionella nivå. Dessutom var AI-kommissionen färdig minst ett halvår före deadline, utredningen gick på rekordtid.
Stämmer AI-rapporten väl med fronten som gäller i Sverige inkluderat diskrepanserna som rotats? Nej. Sverige som samhälle och våra välfärdssystemen är långt ifrån mogna för att anta färdplanen i sin helhet vilket även bevisas av att Scandinavian Fours utbud redan 2019 låg direkt fem år före myndigheter och politikens mognad med ett träffsäkert utbud och tio års förebyggande ansats. Detta bevisar försummelsen och den tröghet Sverige är präglat av vilket även stöds av utredningen bakom fallet Scandinavian Four. De som även har läst utredningarna Kreativa Sverige! (SOU 2022:44) och Ny strategi för företag i kulturella och kreativa branscher (Skr 2023/24:111) är medvetna om hur allvarligt försummat Sverige varit 2010-2024 vilket ytterligare ger stöd. Varken forskningen, myndigheter eller politiken har varit eller är på den nivå som AI-kommissionens retorik förordar, heller inte välfärdens mognad. Dessutom står varken myndigheter eller juridiken redo för så pass omdanande strukturella insatser eller skyndsamma strategier när Sverige redan är på allvarligt fel kurs om nu regering Kristersson skulle anta rapportens innehåll rakt av. Det kommer heller inte att bli bättre välstånd av dessa förhastade akutlösningar då insatserna är försenade i sina kulturella och tekniska cykler. Skadorna kommer därför bli stora i alla riktningar eftersom Sveriges myndigheter, medborgare, politiker eller välfärden inte är mogna än om näringslivet har kommit längre. Om Sverige hade varit moget skulle vi sett smarta digitala lösningar på nationell och regional nivå redan i kvalitetssäkringen av pandemistöden 2020-2022 vilket då hade bevisat om Sverige låg i framkant i sin digitala, juridiska och tekniska utveckling. Så var det inte överhuvudtaget. Tvärtemot uppstod allvarliga brister och extrema skador till följd av pandemistödshanteringen vilket bl.a. totalförstörde Scandinavian Four med uppbyggt mångmiljonvärde och skadekostnader för miljardbelopp inom Sveriges och EU:s välfärdsutveckling över tid. Ansatsen och nyttjandet av AI är heller inte nytt. AI-kommissionen ser 2022 som AI:s genombrott medan fenomenet är etablerat sedan minst 20 år tillbaka, d.v.s. det verkliga syftet och vad det avancerade konceptet ämnar att leda till när det används, cyklerna är passerade kulturellt och tekniskt på flera sätt. Att implementera dessa satsningar utan att ha det avancerade konceptets förståelse inför väntad framtid för välfärden (när Sverige redan ligger 15 år efter sin egen välfärdsutveckling), kommer garanterat skapa skador vårt land inte förtjänar och därmed fortsätta fragmentera på ett oönskat sätt med negativa värden. I Sverige finns inte ens kulturen som en central del i AI-kommissionens rapport, det som nu ska räknas som en basnäring i Sverige.
Varför har immaterialrätten som fundament i Sveriges välfärdsutveckling saknats helt på strukturella nivåer de sista 20 åren? Ett historiskt svek mot berörda branscher, medborgare och välfärdsutvecklingen är ett faktum vilket kommer fortsätta skapa oproportionerliga skador 2025-2032 i både Sverige och EU.
Till sist det ni alla suttit och väntat på: Kalle Anka och hans vänner. Precis som Disneys verk ramar in svenskars årshjul och liv med start kl. 15.00 på julafton, styr immaterialrätten såväl Disney som Sveriges välfärdsutveckling. År ut och år in. Immaterialrätten har de sista 20 åren haft en central och fundamental roll för välfärdsfälten bildning, kultur och hälsa. Även digitala medier, specifikt sociala medier. Immaterialrätten är gurun bakom i stort sett allt människan i modern tid förhåller sig till och har gjort de sista 20 åren med markant stegrande verkan, det syns även i vår välfärdsstatistik. Inom detta juridiska område finns nycklarna för att förstå de flesta fenomen människan levt genom och upplevt, år ut och år in, men få tänker på det. I det moderna samhället kan man varken prata digitala medier, konst, kultur, seriefigurer, musik, innovation, sociala medier, välfärdsutveckling m.m. utan att ständigt utgå från immaterialrättsliga analyser och matriser. Min artikel avslutas därför med en diskussion om immaterialrätt, strategier och välfärdsutveckling som måste framhållas för att lyfta fram det centrala och fundamentala värdet som helt saknats när svensk välfärdsutveckling som mest behövt området de sista 20 åren. Därför är Sverige även en immaterialrättsligt skadad välfärdsnation.
Den främsta jag vet inom området är Svenskt Näringslivs Policyexpert för immaterialrätt Christina Wainikka. Nyligen gav Wainikka synnerligen kloka och viktiga perspektiv på immaterialrättsområdet över tid utifrån hennes nationella och internationella erfarenheter och profession. Dessa perspektiv står över allt som tidigare diskuterats och skildrats i min artikel vilket placerar immaterialrätten som det yttersta filtret i matrisen för att förstå AI-frågorna samt marknads- och välfärdsutvecklingen. Avseende patent skildrar Wainikka Sveriges eftersatta utveckling då aktörer inte använder sig av gratis patentinformation genom databaser som finns tillgängliga utan investerar återkommande i forskning och produktutveckling trots att det redan kan vara patenterat av andra tidigare. I artikeln Innovationslandet Sverige hamnar alltmer på efterkälken skildras immaterialrättsutvecklingen över tid i Sverige relevant för de kunskapsbaserade tillgångarnas betydelse för innovation och patent som varierar kraftigt enligt Wainikka. I Sverige är man alltså dålig på att tillgodose sig information på universitet, inom forskning, innovationshubbar och företag, både inför att innovationsarbetet inleds men även under tiden arbetet pågår när finansieringen är klar. Följden blir att man i Sverige redan på forsknings- och universitetsnivå kastar bort stora forskningsmedel helt i onödan för att man inte tagit del av den grundläggande patentinformationen före arbetet startar, det som borde varit centralt och fundamentalt i de kunskapsbaserade tillgångarna. Än värre blir skadorna om det uppstår intrång eller komplexa konkurrenssituationer som följd av att forskare, innovationshubbar, företag eller andra sakkunniga inte undersökt den immaterialrättsliga och tekniska fronten. Slutsatsen Wainikka gör ”Vi kastar bort forskningsmedel helt i onödan” är träffsäker för Sveriges undermåliga immaterialrättsutveckling de sista 20 åren när vårt land som mest behövt insatserna inom detta juridiska område, inte minst de yngre och kommande generationerna.
Wainikka var i oktober 2024 på möte i Japan med världens tre största patentverk där USA, Japan och Europeiska Patentorganisationen (EPO) ingår. Hon berättar att i Japan hanteras immaterialrättsfrågor som en central, modern och viktig del av innovationer som redan från start inkluderas i helhetsperspektivet där tekniköverföring med nyttiggörande och värdeskapande är huvudfokus. Häpnadsväckande är att ingenjörer i Sverige, med 4-5 års utbildning, till skillnad från Japan, tar examen utan kunskaper i varken patent eller de andra immaterialrättsliga områdena. Detta begränsar individens innovationsförmåga i sina yrkesroller, hens möjligheter att nå träffsäkra resultat som entreprenör eller att individen missar ett innovativt och lösningsorienterat tankesätt oavsett miljö, genom hela sitt yrkesverksamma liv. Än mindre förstår individen sin roll som ingenjör i relation till reglerna för företagshemligheter. Utifrån detta rådande scenario missas omfattande nyttiggörande samt resultat- och värdeskapande för all framtid, både för Sverige nationellt och vår roll som exportland i EU och internationellt. För att jämföra detta med bl.a. USA nämner Wainikka att barn på kindergartennivå utbildas i frågor kring immaterialrätt och innovation vilket öppnar för en helt ny värld för individen att bemästra genom hela sitt idérika liv med start från tidig ålder, d.v.s. det som är det mest grundläggande i individers drivkraft och tankeverksamhet genom livet: kreativitet, lösningsförmåga, förnyelse, kritiskt tänkande, resultat och värdeskapande. Även detta är fundamentalt inbyggt i oss människor, men i Sverige vänder man det fullständigt ryggen. Insatserna till barn, unga och universitet saknas i Sverige för alltid och är en del av de strukturella fel som pågått i minst 15 år som endast få förunnats med i sina liv (läs: insatserna har aldrig införts). Värt att veta är att 2015 kom Betänkande av Utredningen om immaterialrättens roll i innovationssystemet (SOU 2015:16) som senast då borde styrt hela Sverige mot en allt mer innovationsrik tillvaro där konvergens, synergier och värdeskapande riktat mot bildning, kultur och hälsa borde införts på allvar när Sverige redan var under stark fragmentering. Inte minst hade barn och unga behövt dessa insatser för att motverka den digitala utvecklingens dominans och istället främja innovation inom området. Man har valt att stöta bort detta även under hela 2010-talet i flertalet faser som skapat ofantligt skador. I betänkandets punkt 7.1 beskrivs följande: ”Barn och ungdomar behöver få kunskap om immateriella rättigheter redan i grundskolan. Det handlar dels om att öka kunskapen om hur de får använda material som skyddas av immateriella rättigheter, men också om att lägga grunden för att de i framtiden ska vara medvetna om den betydelse immateriella tillgångar har. Den ökande betydelsen av immateriella tillgångar inom forskning och näringsliv gör att breda grupper måste ha en förståelse för området. Det finns därför ett behov av att öka undervisningen om immaterialrätt i högskole- och forskarutbildningar, särskilt om hur immateriella tillgångar kan skapa värde och nytta i olika verksamheter. Detta behov har även tidigare beskrivits i en mängd nationella och internationella rapporter. I näringslivet behöver medvetenheten också öka, vilket beskrivs i nästa avsnitt…”.
Betänkandet från 2015 understryker mycket tydligt immaterialrättens roll i Sverige, redan då extremt eftersatt, trots att frågan beskrivits i en mängd nationella och internationella rapporter tidigare. Den medvetna underlåtelse från svenska staten att utbilda svenska medborgare för hela livet, när inte ens ett innovativt frö planteras i barn och ungas hjärnor från årskurs 1-9 (1-12) där immaterialrätten lekfullt står bakom, precis lika lite som ingenjörer på välrenommerade universitet saknar de immaterialrättsliga kunskaperna efter 4-5 års universitetsutbildning, är häpnadsväckande. Det kan bara beskrivas som en skandal och ett historiskt svek mot våra medborgare och Sveriges utveckling. Precis lika illa är det inom humaniora, kulturutbildningar, vårdutbildningar m.fl där immaterialrätten saknas vilket nu berövar samtliga framgång i den innovationsera som råder och kommer öka markant. När varken barn, unga eller universitet utbildar Sveriges medborgare att tänka nytt och innovativt med immaterialrätten som ett verktyg i fickan ständigt, för att applicera färdigheterna på de frågeställningar och problem individen upptäcker genom hela livet och sin yrkesverksamma tid, hur ska då Sveriges innovationslandskap eller internationella ranking förbättras? Scandinavian Fours specialistverksamhet Exelligent stod år 2019 med Ed- och Healthtechprodukten Brilliant Youths där immaterialrätt var ett centralt och huvudsakligt ämne riktat till barn och unga, oavsett vilken fråga eller ämne individen ställdes inför. Trots att produkten följde alla styrdokument och politiska visioner enligt vad man i Sverige, EU och internationellt ska främja och satsa kapital på, totalförstördes både Brilliant Youths och arbetet bakom produkten. Företaget och professionerna bakom innovationen bedömdes inte skyddsvärt i pandemin utan skulle förstöras. Detta var en Ed- och Healthtech-produkt som skulle minskat Sveriges skadekostnader för miljardbelopp över tid och blivit en licensierad produkt inom EU för att generera exportintäkter. Bevisen för hur allvarligt eftersatt och försummat Sverige har varit, och är, är härmed bevisat på alla nivåer och i alla frågor. Skadorna är extrema i alla riktningar. Detta oavsett om det gäller Sverige i internationella jämförelser, hur universitet utbildar studenter, vad barn och unga missar i sin kunskapsmässiga kapacitet och utväxling i sina liv, vad föräldrar och vårdnadshavare missar i sitt barns främsta kompetens per tid i livet eller hur Scandinaivan Four med Exelligent totalförstördes. Brilliant Youths hade även skapat unikt AI-underlag för nuvarande och kommande generationer där det avancerade konceptet låg bakom den kvalitetssäkrade innovationen, även detta är totalförstört (läs mer om Brilliant Youths på Scandinavian Four).
Wainikka har även analyserat AI-kommissionens Färdplan för Sverige utifrån immaterialrättsliga perspektiv. I artikeln En AI-färdplan som leder vilse? tas flera viktiga perspektiv upp där just det eftersatta immaterialrättsarbetet för värdeskapande i Sverige blir än mer högaktuellt när AI diskuteras. AI kräver att nya och större immaterialrättsliga dimensioner måste till för att aktörer och Sverige ska nå framgång. Wainikkas resonemang går hand i hand med Joakim Wernbergs perspektiv ovan gällande nytta, produktivitet och värdeskapande som jag fullt instämmer i. Gällande AI och patent skriver Wainikka vidare: ”Här finns en stor hake. AI-lösningar är ofta inte patenterbara i Sverige, eller i Europa för den delen. Många digitala innovationer faller utanför det som kallas för ”det patenterbara området”. För det som AI-kommissionen arbetar med bör därför diskussionen börja med vad den uteblivna möjligheten till patent i Europa medför för europeisk konkurrenskraft. De AI-lösningar som inte kan få patent här kan nämligen ofta få patent i USA, där man gör en annan tolkning av vad som är patenterbart.”. Utöver detta förklarar Wainikka att de upphovsrättsliga diskussionerna för EU:s inre marknad tillkommer som är en snårig djungel och motverkar den utveckling som står inför dörren. Väldigt viktigt är även ställningstagandet Wainikka gör gällande den digitala utvecklingen som skett under hela 2000-talet: ”Det handlade också om att värden skapades på helt nya sätt, inte minst genom framväxten av digitala tjänster. För dessa digitala tjänster är det ofta immaterialrättigheterna som helt står i fokus för värdeskapandet.”.
För den som håller ihop hela min artikels innehåll förstår härmed att digitala medier, kultur, välfärd och AI, har varit, och är, mer beroende av utbildning inom immaterialrätt än någonsin. Det gäller de sista 20 åren och inte minst 2010-2024. I detta ingår förebyggande immaterialrättsliga analyser och strategier för att förstå fenomen, marknader och välfärdens utveckling. Där finns framgångsnycklarna för resultat- och värdeskapandet som Sverige saknat över tid och skapat den negativa statistik som stegrat löpande som idag är förenat med stora skadekostnader för Sverige. Detta la grunden för flera faser för mig som specialistentreprenör under 2010-talet, inte minst Scandinavian Four med fyra specialistverksamheter som totalförstörts 2020-2024.
En innovation kräver investerare och kapital för att möjliggöras. Men utan kunskaper och patenterbar produkt står alla utan förutsättningar för värdeskapandet. När det i Sverige saknas immaterialrättsliga kunskaper på bred front uppstår därför ett dubbelt problem inom AI och det kommissionen nu vill satsa på för att uppnå nytta, resultat och värde 2025-2032. Problemet är lika stort problem inom kulturen. För trots att det finns ett fullständigt tomrum i ansatsen fram till 2025 där 15 år av svensk välfärdshistoria är försummad, bedöms kreativa och kulturella branscher plötsligt som som basnäringar i Sverige. Då kulturen och den digitala kulturen är så pass försummad i 15 år, till skillnad från spelindustrin, är det denna bransch regering Kristersson hyllar främst och menar är basnäringen. Det är också spelindustrin som har starkast digitala utgångsläge 2025 och kommer vara mest framgångsrik i den tid som väntar då de redan etablerat sig på globala marknader och har professionellt stöd av intresseorganisationer som förstått framtidsprognoserna sedan många år tillbaka. AI-kommissionens rapport, sett utifrån ovanstående diskussion, ger endast immaterialrätten en liten roll i Färdplan för Sverige som hade behövt åtgärdas för länge sedan. Det sker inte över en natt och Sverige är redan 15 år försenat.
Immaterialrätten som fundamentalt verktyg för nytänkande, innovation, välfärdsutveckling och prognosställning är uteslutande det viktigaste vi har i Sverige. Om man på statlig nivå tagit tagit fasta på detta under tidigt 2000-tal, då hade matriserna som styr välfärdens front kunnat hanteras förebyggande med största värdeskapande inför de cykler som väntade. Då hade man man på nationell, regional och kommunal nivå tillgodosett sig med metoderna och verktygen för att skapa värde inom både marknader och välfärden, tillsammans. Tvärtemot saknas detta för alltid. Genom immaterialrätten som verktyg kunde Sverige varit en ledande välfärdsnation inom EU och internationellt 2010-2024 men båda blocken har valt en annan väg för att tvärtemot sänka Sverige i botten. Nu är 15 års försummelse inom marknadsutvecklingen, immaterialrätten och välfärden ett faktum. Att satsa på AI utan att ligga i fas med immaterialrätten skapar varken nytta, produktivitet eller värde.
Avslutningsvis.
- Jag fastställer att kulturen och välfärden är allvarligt eftersatt i paradigmskiftet som pågår. Det handlar nu om en ointaglig försummelse på 15 år som kommer förbli en lucka i svensk välfärdshistoria. Kulturen v.2-v.4 är förstörda, likaså Välfärden v.2-v.4.
- Sverige är redan allvarligt eftersatt och skadat på strukturella nivåer och ingen kan lösa något snabbt vad än regering Kristersson eller något annat parti presenterar. Att dessutom försöka nå den stora framgång som AI-kommissionens rapport Färdplan för Sverige förutspår per tid, är lika naivt att tro på som att det går att vinna en fotbollsmatch i 93:e minuten när det förlorande laget redan ligger under med 0-30. Vinnande och historiska riktningar börjar med långsiktiga strategier, självinsikt och träffsäkra prognoser för att därefter nå kvalitetssäkrade mål för välfärdens bästa. Riktningarna skapas inte över en natt, heller inte över en mandatperiod. Bara detta faktum separerar politikens kortsiktiga viljor från den verklighet Sveriges välfärdsutveckling befinner sig i på riktigt som måste prioriteras före allt annat i den framtid som väntar.
- Gällande kulturdebatten i Norrköping vill jag ställa AI-kommissionens Färdplan för Sverige bredvid och ser likheter mellan de båda. Lika lite som det handlade om kulturen i sig i Norrköping utan snarare en allvarlig försummelse på 15 år som ligger bakom kulturdebatten, lika lite handlar Färdplan för Sverige om AI vilket Joakim Wernberg också menar. Båda väcker däremot stor debatt när frågorna kommer upp högst på agendan vilket är synnerligen viktigt. Till skillnad från AI-kommissionens rapport menar jag på fullt allvar att ett minnesmonument borde installeras över den kulturdebatt som uppstod i Norrköping, inte minst hur allvarligt eftersatt kulturen är idag 2024 och har blivit de sista 15 åren. Kulturen ligger allvarligt efter och det är nu väldigt stor uppförsbacke för alla.
- Systemfel. Sverige lider av flera negativa faktorer som missgynnar vår marknads- och välfärdsutveckling nationellt, inom EU och internationellt. Hit räknas hur myndigheter, tjänstemän, organisationer, politiken, rättssystemet m.m. motverkar att Sverige blir sitt bästa jag. Det handlar om intressekonflikter, korruption, jäv, lagstridigheter, kompetensbrister, politiska viljeriktningar, uteblivna omvärldsanalyser, ovilja att utveckla landet framåt, oförmåga att inta helhetsgrepp, etc. Detta påverkar hur Sverige i närtid och över tid ska effektiviseras, utvecklas, hur välståndet frodas, hur vi ska bli ett starkare exportland och hur vi ska lyckas klättra på den internationella rankingen (innovation, kunskaper, export, immaterialrätt m.m.). Utifrån utredningarna som gjorts relevant för Scandinavian Four ger det mig skälet att ställa frågan: – Hur ska Sverige bli en vinnare när systemet redan är en förlorare?
Johan Hjerpa